Läste som kanske många av er DN den 19 juni ett inlägg av Anna William-Olsson under rubriken
”Rädsla bara göder våld” (läs artikeln här). Anna är samordnare för brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete i
Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning och har jobbat som fältassistent i många år. Hon är 52 år och har 4 barn.
Kunde inte låta bli att svara, men som vanligt är jag säkerligen för ordrik för att få in det i DN, vi får väl se,
men till alla er som läser vår hemsida så vill jag gärna förmedla mitt svar:
Svar till inläggsartikeln ”Rädsla bara göder våld”:
Att det inte saknas skrämmande skildringar av grovt våld är riktigt uppfattat av insändaren, däremot konsekvenserna av våldet
är det betydligt mindre tillgång på. Hur får man då människor att förstå hur dåligt rustad kroppen är, om den blir utsatt för yttre våld.
De psykiska konsekvenserna som oftast inte syns utanpå men som kan ge upphov till både kroppsligt och psykiskt långvarigt lidande.
Realistiska våldsskildringar har väl funnits på biodukarna så länge bilden funnits. Våld har alltid fascinerat – i myter, sagor, film,
opera, bildkonst och tecknade serier. Att dö i kamp har framställts som hedersamt för såväl den avlidne som hans familj och en
garanti för saligt efterliv och heder till familj och klan. I film, animerad film, sagor, serier så förvränger man
verkligheten genom att visa att kroppen tål så mycket mer våld än vad den faktiskt gör. Våld i form av kamp har i
olika kulturer estetiserats, ritualiserats och förädlats i regelstyrda sporter – med och utan tillhyggen.
Den något mindre glamorösa sidan av saken ser vi i form av akutkirurgiska insatser till en enormt stor samhällskostnad.
Stort mänskligt lidande, samt för tidiga dödsfall till ännu större förlust och lidande. Varje år registreras mellan 100 –
140 dödsfall pga våld utförd av annan person i Sverige – hur många liv som förkortats och förringats kan man bara gissa,
men i fjol anmäldes 111 000 våldsbrott enl. BRÅ. Visserligen anmäls inte alls alla dylika händelser, men man kan väl anta
att det i flertalet av de anmälda fallen har förelegat någon form av kroppsskada.
Anna W-O menar på att man med verklighetsskildringar om våldets konsekvenser skapar rädslor hos barn och ungdomar
som sedermera kan göra personerna våldsbenägna. Det kanske är där vi har orsaken till att antalet våldsskadade på
min arbetsplats konstant ökar, att våra våldsskadade patienter bara blir yngre och yngre, att över hälften av de
våldsskadade är skadade av fler än en gärningsman, att skadorna är grövre för att det är flera gärningsmän som slår
och sparkar den som utsätts för våldet, skadorna blir fler och med det blir den skadade grövre skadad. Att sparkskador
ökat under 2000-talet med 700 %.
Nej jag tror inte det är med sanningen överensstämmande, tvärtom, rädslorna ligger nog mer i att man oroar sig för att få stryk,
att inte bli accepterad osv. Hur skall människor oberoende ålder begripa hur sårbar kroppen är om ingen talar om det för dem.
Kroppskunskapen är så dålig att man till och med måste överbevisa med verkliga bilder och människoöden. Kroppen är en bra men
långt från optimal konstruktion. Välutstyrd för fysisk aktivitet, sofistikerade självreparationssystem, men den har många
ömtåliga punkter och några funktioner som inte tål att rubbas för mer än mycket kort tid. Den kunskapen finns inte.
Att visa hur verkligheten och konsekvenserna av våld ser ut är en mycket bra pedagogik samt sätt att beröra, inte skrämma!
Det är ju verklighet, om verkligheten skrämmer, men då är det väl verkligen något som är galet, än mer anledning att upplysa
om hur den ser ut! Om det kom någon enstaka våldsskadad orsakad av en annan människa, någon gång då och då, skulle det kanske
inte vara så svårt att förändra attityder och få människor att aktivt ta ställning mot våld och med det skapa trygghet.
I princip alla våldsdrabbade får inte bara stryk utan också ett otroligt slag mot sin egen självtillit vilket drastiskt
kan förändra en människas livskvalitet till det sämre. Visst är det så att de flesta ungdomar inte är våldsbenägna och
är emot våld, men få vågar stå upp för den åsikten. Däremot att ursäkta dem som är just våldsbenägna med att alla
människor agerar ibland under affekt på ett annat sätt än de skulle önska. Det tillsammans med vissa omständigheter
som stress, rädsla, trötthet, hunger som Anna W-O nämner som huvudorsaker till att inte kunna ta rationella beslut
ställer jag mig också tveksam till.
Vad jag vet om orsaker är att de flesta är alkoholpåverkade av de våldsdrabbade vilket gör dem lättare att bli
utsatta för våldshandlingar, att andra droger än alkohol inte alltför sällan finns med i bilden, att grupptrycket
har en mycket stor roll i sammanhanget. I Sverige är det brottsligt att slå någon annan, alltså är det en kriminell
handling och ett kriminellt övergrepp. Ger vi våra ungdomar de signalerna? Det hörs alltför ofta, -ja men det där var
väl inte så farligt, -du får väl ge igen, ta för dig, vilken tur att det inte var värre. Det gör den våldsdrabbade än
mer ”liten och svag” istället för att ge stöd till den som utsatts för ett kriminellt övergrepp, anmäla och se till att
rättmätigt straff kan utges.
Jag tror att vi idag betalar ett högt pris för vårt agerande för ett antal år sedan. När Internet
introducerades för c:a 15 år sedan så passade vi på att lägga ner alla ungdomsgårdar i landet. Det gör att det
blir svårt för många ungdomar att hitta och få vuxna förebilder och vuxenvärlden har tappat sin sociala kontroll.
Hemma stänger väldigt många ungdomar ofta in sig med sin dator på sina rum. Utomhus, drivandes på gator och torg.
Det har lett till att många ungdomar har skapat sina egna lagar, maktlekar, regler t om ett eget språk och egna
hierarkier som det inte alltid är så lätt att bli insläppt i. Att skvallra i dessa grupperingar är en dödssynd.
Våldsbenägenheten kan nog också grunda sig i att vissa individer inte blir sedda eller bekräftade vare sig hemma
eller i skolan. Då är ett sätt att snabbt få respekt genom att ta till hot och våld. Alla gärningsmän vänder
ryggen till och springer från händelseplatsen, vana att bli kallade för ”skitstövlar”. Det kanske är
så att en del föredrar att vara just en ”skitstövel” så att man åtminstone är någon eller något, istället
för ingenting. Anna W-O drar slutligen till med att visa filmer att ha en dialog omkring efter att
man berörts av den skulle ha motsatt effekt att ungdomen som ser den blir så rädd för att själv bli
ett våldsoffer så att vederbörande själv knivbeväpnar sig och i värsta fall kan hamna i en annan
människas kropp. Min tanke faller direkt på varför ingen av föräldrarna saknar sin kökskniv under
helgerna när den sitter fasttejpad på deras ungdoms lår. Jag menar inte att man skall räkna igenom
sina knivset varje fredagskväll utan mer att det borde finnas signaler som en mor och en far borde
ha lärt sig tyda hos sitt eget barn om de var tillräckligt nära varandra!
Så här kan man säkert fortsätta i all oändlighet om man skall se på det som dominerar uppkomsten av våld.
Jag skulle vilja säga att den största boven i sammanhanget förutom ovan nämnda exempel är attityder. Att
sen åstadkomma en attitydförändring i samhället kommer nog få att få uppleva närmaste generationerna, men
gör man inget så är det enda man vet, just att ingenting blev gjort.
Ser man till de utvärderingar skolungdomar gör av filmvisning, föreläsningar så ligger
betygen på topp. Uppföljande arbeten på skolorna har resulterat i fantastiska teckningar,
målningar, dikter, slagord och ramsor/rim, skoltidningar, uppsatser, antivåldsreliker
istället för slöjdgjorda batonger m.m. Det är väldigt starka bevis för att vi får
ungdomar att våga ta antivåldsställningstaganden genom att beröra dem, förmedla upplysning
och kunskap som de flesta är i total avsaknad av, det gäller även många vuxna kanske jag
skall tillägga. Målet är alltså inte att skrämma, målet är att förmedla, beröra och
verklighetsförankra målgrupper i det vi kan och är bäst på. Om alla tänkte likadant att
allas olika kunskapsområden ger man som en samhällsinsats för att förebygga våld så kanske verkligheten inte skulle vara så skrämmande.
Målet hoppas jag verkligen är detsamma för många av oss - ett våldsfritt samhälle.
Att olika personer ser olika vägar till målet är ju naturligt eftersom alla har mer eller mindre
olika erfarenheter att utgå från i sitt tänkande.
Sören Sanz, är Ordförande i RAV, (Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade)
Vårdchef
Akutmottagningen
Södersjukhuset
Leder Södersjukhusets Antivåldsgrupp (bildades 1987) som bl a föreläser
om våldets konsekvenser och kroppens sårbarhet för c:a 16 000
skolungdomar/år samt 13 000 vuxna/år. Driver konsekvensprogrammet där unga
gärningsmän mellan 13-20 år som redan i domstol eller av sociala
myndigheter dömts eller omhändertagits för att de begått vålds-
o/e egendomsbrott, konfronteras med kriminalitetens-, drogers- och våldets konsekvenser.
Ingår i Stiftelsen Tryggare Sveriges ”Trygghetsakademi”.
Deltar och har deltagit aktivt i framtagandet av dokumentärfilmerna
”Våldets konsekvenser” och ”Hoppfullt”, en film om ungdomsvåld och nu också spelfilmen ”Res dej inte”.
Senast utgivna böcker är ”Storstadsvåld 2” och medförfattare till ALMAeuropas bok ”Maktlekar”, det dolda gruppvåldet bland ungdomar.
Ja, den utförliga avslutningen är delvis för att hon refererar till just de pedagogiska verktyg som jag både
använder mig av och varit med och skapat, dock inte för att skrämma utan för att ge en liten bild av
verkligheten så att människor tänker sig för innan de slår!
Förutom detta så ser jag verkligen fram emot att få träffa många av er på vår anhörighelg i
Sandhamn den 24-26 september. Kul att så många tycker om initiativet och passar på att tala
om det i anmälan, tack för det! Finns ytterligare plats för fler deltagare så anmäl er innan
platsantalet tar slut! Välkomna och en fortsatt skön sommar önskar
