Hej alla RAV:are i Novembermörkret. Det finns en debattartikel angående förslaget att ta bort lagen om preskriptionstid
gällande våldsbrott som mord och dråp. Styrelsen i RAV har ställt sig bakom den fullt ut. Av den anledningen
så skriver jag en liten krönika istället denna månad utifrån lite personliga tankar jag har, samt hur jag hanterar dem.
Våga bjuda dig själv på middag……
Att vara med människor är en huvudarbetsuppgift på en akutmottagning likväl som i en organisation som RAV. Att vara
medmänniska kräver sin styrka och kunskap beroende på i vilka svåra situationer man är vald att ge stöd i. Alla människor
är väldigt olika i sätt, kynne och reaktionsmönster, att känna av signaler och bemöta dem så rätt som möjligt kräver många
gånger stor professionalism och lång livs- och arbetslivserfarenhet. På en akutmottagning så möts vi av människor i en mycket
utsatt situation, fysiskt som psykiskt. Ingen går oberörd från en akutmottagning vare sig det handlar om akut sjukdom, olycksfall
eller kränkande kriminella övergrepp som misshandelsfall, våldtäkter m.m. Hos många människor kommer dagen idag att innebära
att livet aldrig mer kommer att te sig som man förutsatt dagen innan. Ex. anhöriga till plötsligt avlidna kräver ett mycket
professionellt omhändertagande med stor ödmjukhet och deltagande. Det är aldrig så att den plötsliga döden är en befrielse
från mänskligt lidande – den är ofta både grym och nästan alltid fullkomligt meningslös! Då behöver närstående mycket trygghet,
ärlighet och förtroende från den som är till för att stödja, så att de orkar gå vidare i livet när stundens kaos lagt sig.
Det är höga krav som ställs på i många fall relativt oerfarna medmänniskor som vill ge medmänskligt stöd. Många gånger så är
kaoset för de drabbade blandat med en stor nypa ovärdighet vilket ytterligare ställer krav på medmänskliga stödets innehåll,
ord, närhet, tonfall, kroppsspråk m.m. Det här har aktualiserats ett antal gånger i akuta situationer under sommaren då
polis, BOJ mfl hänvisat människor i behov av akut stöd till oss. Det är därför som Julia Mattis arbetar med kartläggningen
av de befintliga stödresurserna finns runt om i landet så vi har ett referensmaterial att tillgå när sådana situationer inträffar.
Att kunna avsätta personella resurser som för stunden är rätt person i rätt balans och sammanhang är naturligtvis av högsta
prioritet och den ambition vi alla har.
Skall man våga vara med människor i svåra situationer så måste man framför allt våga vara med sig själv! Känner ett flertal
personer som får obehagskänslor av att vara ensam trots att det bara är för en begränsad period. Samtidigt så känner jag dem
som ser det som ett privilegium, beroende på vad man fyller tiden med.
Om man nu inte skall fara illa av alla människoöden vi kommer nära, involveras i och berörs av, så måste vi hitta former
att hantera våra omtumlande känslor och upplevelser. Det finns många sätt, med utbildning, med handledning, speglingar,
debriefing, fadderskap, mentorskap etc.
Ett exempel som jag personligen praktiserar som jag gärna vill delge er, är en välplanerad kväll med mig själv som hedersgäst.
Receptet är:
Förberedelse. Handla in varor till en riktigt god middag, duka, dekorera med brutna servetter, många levande ljus, ta
fram fina porslinet och unna dig vällagad mat med många detaljer. Innan det är dags att sätta sig till bords så är badkaret
upptappat med varmt väldoftande, skummigt rengörande vatten.
Musik. Använd favoritmusiken, förbered gärna mångfalden för sinnet varierar denna kväll. Dämpa belysning förutom alla
levande ljus – stämning börjar infinna sig. En första ”sipp” på aperitifen och sen ner med hela den trötta kroppen i detta för
kropp & själ välgörande bad.
Dags för tankar! Hur skall konversationen föras i kväll och om vad? Samtidigt som man låter frustration och krafter
som ger spänningar, bara glida ut i det tyngdlösa tillstånd man befinner sig i så fyller man på med mental stabilitet,
kraft och energi. En hel del händelser sorteras ut av alla månadens upplevelser. Bestämmer mig för att koncentrera
mig på max 10 situationer som jag känner att de påverkat mig extra mycket sista tiden.
En ren väldoftande avslappnad kropp dyker nu in i ett stort, lätt, luftigt och bekvämt plagg. Dags för sista touchen på
maten. Öppna och låta en ny oprövad Grand Reserva, gärna Rioja, lufta sig under tiden man gör de sista finesserna
med mat och upplägg.
Inmundigar förrätt, varmrätt i små men vällagade portioner. Tankarna flyger omkring och det är svårt att koncentrera sig
på dessa 10 situationer som ofta visar sig vara mer prestations- och ångestfyllda än jag trott. De handlar om mig själv, om
”ris och ros”, märker tydligt att jag är min egen största kritiker och mottaglig av det! Jag gör dock en resumé, tar till
mig kritiken, så här skall jag göra nästa gång….., så här skall jag följa upp… så här skall jag återkoppla…etc.
Som den primitiva människa jag är så tar jag rosorna sist. Har sparat några brev jag fått av för mig tidigare okända
personer, läser dem (högt ibland) och analyserar. Några bestämmer jag mig för att delge mina arbetskamrater eftersom de
flesta är adresserade till min arbetsplats.
Ihopkurad på vardagsrumsmattan, något högre volym på musiken, funderar fortfarande. Är för gammal för kaffe så här sent
på kvällen så jag fortsätter att ”sippa” på vinet och slappna av. – Det måste vara så här det känns att meditera.
Samlar tankarna och börjar komma fram till en hel del konklusioner och kan så småningom konkretisera och sammanfatta
mitt nya ”bokslut” om mig själv och det som senaste tiden angått och berört mig.
Sentimentalitet. Börjar avslutningen med att lämna tankarna på arbetsplatsen. Tänder istället ytterligare några levande
ljus för mina saknade nära vänner som inte längre finns kvar i livet, ett för Stefan.., ett för Urban.., ett för Cecilia
och Peter…, ett för Roger… ett för far.., och ett för alla andra som jag saknar och som påverkat mitt liv och gett mig
så många insikter. Tur att det finns saknad och minnen för så länge man refererar till dessa så är det något levande kvar.
Tur att det finns små värmeljus, tänker jag och skrattar. Skratt och gråt är ju så nära, nästan samma sak! Visst lyckas
jag klämma fram ett par tårar också! Det är inte så farligt att våga visa känslor!
Så dags för skärpning!! Krafterna återvänder, dom känns verkligen nya, puzzelbitar har lagts på plats och
förändringen känns tydligt!
Avrundar med att läsa lite och ögna igenom några artiklar, fastnar för några rader jag läste när jag satt på flyget häromdagen,
en sida jag rev ut för att analysera vid just en sådan här kväll när jag planerat att investera i mig själv.
Det är skrivet av en person som genomgått stora svårigheter, hamnat i rullstol och gjort många omvärderingar utifrån dem.
(namnet har jag glömt); Citat: - Att tänka och bete mig på samma sätt dag efter dag samtidigt som jag hoppas på
att må bättre i morgon, det måste vara definitionen av ordet ”korkad”.
Innan jag somnar i min renbäddade säng så känner jag mig nöjd med kvällen. Det känns att jag gjort en liten
investering i mig själv, i mitt beteende, påverkat mina värderingar och lagt förbättrade strategier för mina dåliga
samveten, så att jag inte gör om dem, och så jag orkar vidare.
Dyrt? Ja, det beror på vad man tycker att man är värd!
Den stora uppoffringen kan ibland vara att bara våga umgås med sig själv, hitta tiden och verkligen genomföra kvällen.
Trots allt dagligt elände runtomkring oss så är jag helt övertygad om, att som människovårdare, som chef, som individ och
naturligtvis som ordförande i RAV så måste man våga umgås ärligt och uppriktigt, först med sig själv, för att få en så bra
relation som möjligt till allt man konfronteras med. En suverän investering för både mig och min omgivning och mina
medmänniskor! Här skapas grundförutsättningar till att alstra ny energi så man orkar dela med sig generöst, kunna stödja,
orka debattera och samtidigt ha en självdistans så att andra kan får mer plats i ytterligare 1 månad, till nästa inbjudan kommer!
(OBS! En viktig detalj är att vinet självklart är utbytbart mot alkoholfritt alternativ för den som så önskar!).
