RAV - Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade

2 veckor sedan

MINNEN, SORG OCH SAKNAD

Tack Olivia Portnoff-Klatzkow för ditt fina brev, dina känslor och kärleken till din farbror Leif Klatzkow, som brutalt dödades 2013. 💔❤️

Vi stod på balkongen jag och mina vänner. Jag iklädd en vacker vit klänning, precis nyduschad från all intorkad öl. Jag hade precis tagit studenten och var så lycklig. I mitt hem såg jag alla bekanta ansikten som hade kommit för att fira mig på min stora dag. Solen värmde vår hud där vi stod på balkongen när min farbror plötsligt ansluter sig. Min farbror var den person som älskade alla unga människor och gillade att skoja runt. Alla mina vänner i sin tur älskade hans sätt. Han var sådär tokig och orädd. Han kommer ut och säger att han förberett en låt till mig som han vill sjunga i sitt tal, men han kom inte på texten eller vad den hette. Han hummade på refrängen och min kusin skriker ut i ett skrattblandat vrål ”är det - vill du ligga med mig då?” JA!! Skriker han, den låten är det, ta fram texten så ska jag sjunga den för dig Olivia”. Vi höll på att kikna av skratt när vi alla stod med min farbror och sjöng texten till Eric Amarillos sommarhit.

När jag var liten brukade han tvinga mig att uppträda. Alltså på riktigt så mutade han mig med hundralappar för att jag skulle sjunga för honom. Mamma och pappa hade ju berättat hur jag brukade sjunga för dom och även ensam på mitt rum så självklart ville han också ha ett smakprov. Så där stod jag med min hundring i handen och sjöng ”You raise me up”. Alla jublade och jag blev generad.

Eller som den gången han hämtade mig på sjukhuset när jag hade bränt foten. Hela foten var inlindad i bandage och jag med nya kryckor som accessoar. Mamma bad han stanna vid Ica så jag kunde få bestämma vad jag ville ha till lunch. ”Färsk baguette med brieost gärna” säger jag nöjt. ”Din bortskämda unge” svarar han lite bryskt med ett leende på läpparna.

Dessa 3 minnen går på repeat i mitt huvud, tillsammans med ett till starkt minne som tar allt för stor plats, som jag helst hade raderat.

Jag var ganska ny till loungen på mitt nuvarande jobb. Jag var stolt över att jag hade jobbat upp mig till den positionen. Jag var väl runt 20 och en av de yngsta anställda. Jag hade flera missade samtal av min farbrors fru. Hon brukade inte ringa mig så ofta så jag fick ganska snabbt en känsla av att något var fel. Jag ringde upp men fick inget svar. Jag pratade med en kollega och nämnde att jag började bli orolig. ”Äsch” sa han ”det är nog ingen fara, hon vill väl bara fråga nått”

Jag ringde igen och fick äntligen svar. ”Ja hej Olivia, hoppas du mår bra, jag försöker få tag i din pappa. Kan du hjälpa mig tro?” ”Självklart” svarar jag. ”Är det något som har hänt?” Jag hörde på hennes röst att något var fel, men samtidigt lät hon glad så jag blev förvirrad.

Jag ringde min pappa och sa att han behövde ringa min farbrors fru. Och att jag trodde något var fel. Det tog ganska lång tid tills jag fick höra något så jag ringde upp min pappa igen.

”Ja.” svarar han. ”Vad har hänt” frågar jag, redan då skakig i benen. ”Min bror har blivit mördad” säger pappa, alldeles iskall i rösten och som att han har bråttom iväg. Vi lägger på. Jag ringer upp en kollega och upprepar min pappas ord. Därefter viker sig mina ben under mig och jag faller ihop på golvet. Det rinner floder av gråt från mina ögon och en lavinartad panik uppstår inom mig. Jag vet varken in eller ut. Allt är så overkligt, och det är knappt min kropp förstår. Mina känslor går upp och ner som i en evighets berg och dalbana. Min kollega hittar mig på golvet och hjälper mig upp på benen igen. Jag springer till min kusin som jobbar i samma hus och berättar nyheten. Hon kastar ur sig tårar och jag står bredvid i chock. Hon påminner mig om att ta mig hem och på hela bussresan dit står tiden still. Det är som ett grått täcke framför mina ögon. Jag kan själv inte utskilja om de är tårar som blockerar min syn eller inte.

Jag kommer in i ett hem fullt av människor som springer i flera olika riktningar. Pappa sådär brysk, som min farbror brukade vara, gick inte att få kontakt med. Och mamma med en varm men chockad kram.

Jag vet inte om polletten någonsin ramlade ner och vi insåg vad som hade hänt. Det var knappt på rättegången det kändes verkligt. Men det var ändå viktigt för oss alla att delta. Otroligt destruktivt, men ändå så viktigt för att få förståelse för vad som faktiskt hade hänt.

Min farbror och hans fru hade suttit fastbundna i sin lägenhet bara över bron från där min familj satt och åt middag. I samma stund som vi skålade tog min farbror emot knytnävsslag och nazistiska hotelser. Känslan av att veta att de var så nära och att vi satt där hemma och skrattade gör så ont. Att min farbror dog i armarna på hans fru, i en gärning för de kriminella männen att få pengar. Att den där skojiga, tokiga mannen till farbror, bror, pappa, morfar, farfar, man, vän, skulle få sitt liv avslutat med en kula genom bröstet.

Vi fick aldrig ett avslut. Vi lärde oss aldrig att acceptera hans död. Vi fick däremot lära oss att leva med ett trauma. Jag påminns varje gång jag hör sirener. Påminns om att det var sådär det lät när man hämtade upp min farbrors livlösa kropp. Kan inte se kriminalserier just för att jag vet att det där händer på riktigt. Vill inte lyssna på rättegångspoddar för då kanske min farbrors frus 112 samtal spelas upp för mig igen ur mitt minne tillsammans med andra bilder från mordplatsen vi fick bevittna.

Jag skulle ge allt för att få se honom igen.
- För att få höra honom sjunga ”vill du ligga med mig då”.
- För att bli mutad med en hundring.
- För att få höra att jag är bortskämd som älskar briemackor.
- För att få se hans leende som smittar av sig.
- För att dofta på hans vällagade såser i köket.
- För att få se han gnabbas med min pappa som syskon gör.
- För att få gosa med alla hans hundar som kom och gick under åren.
- För att få uppleva minst en dag till ihop.
- För att få ta farväl.

Men idag finns han såklart hos mig och hälsar på då och då. Jag känner hans närvaro och vet att han får ta del av mitt liv på avstånd. Det är i alla fall min sanning ❤️

Hej farbror Leif. Jag älskar dig! ❤️ Olivia ... Se merSe mindre

RAV - Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade

2 veckor sedan

TILL MINNE AV ELIN, 18 ÅR❤️💔

Höör - en stad i sorg när ljus tänds för att hedra Elin Klinteberg. 🕯

Så fruktansvärt och så smärtsamt. RAV, alla anhöriga medlemmar och våra följare skickar sina varmaste kondoleanser och tankar till familjen, släkt och alla vänner till Elin.

Elin anmäldes försvunnen natten till tisdag efter att hon lämnat en väns bostad vid 02-tiden på tisdagsmorgonen. Hon skulle promenera hem, men var sedan försvunnen.

Vila i frid vackra ängel❤️

Foto: Privat och Jens Christian ... Se merSe mindre