RAV arbetar för att påverka politiker, rättsväsende, myndigheter och samhället i stort, med syftet att förbättra stödet till och bemötandet av anhöriga till våldsdödade. Nedan följer en redogörelse för fem av de viktigaste sakfrågorna RAV driver
Med skadestånd menas den summa som tilldöms målsägande (de brottsutsatta) i domstol. Brottskadeersättning kan utbetalas av Brottsoffermyndigheten (BROM) i de fall där gärningspersonen inte har ekonomiska medel att betala skadeståndet. Vanligt förekommande är att målsägande tilldömts ett skadestånd och att Kronofogden har bedömt att gärningspersonen inte kan betala. Det åligger då målsägande själv att ansöka om ersättning från BROM. Ansökningen sker genom blanketter på BROM:s hemsida och innefattar flera steg. Målsägandebiträdets ansvar upphör då Tingsrättens dom vunnit laga kraft och anhöriga får själva anlita juridiskt biträde vid behov.
Om och hur mycket av det utdömda skadeståndet BROM väljer att betala ut beror på flera faktorer. Målsägande som fått kompensation från privata försäkringsbolag, får motsvarande summa avdragen från den totala summan av brottsskadeersättningen. Det kan också handla om att den våldsdödade på ett eller annat sätt befunnit sig i en kriminell miljö. BROM anser då att personen gjort ett val, som motiverar avslag på anhörigas ansökan om ersättning.
RAV har sedan 2010 drivit frågan om förlängd tid för ansökan om brottsskadeersättning. 2014 förlängdes tiden och ansökan ska nu ske inom tre år från det att dom vunnit laga kraft. RAV välkomnar förändringen.
Sakfrågan handlar framåt om att förändra utbetalningen av skadestånd i första skedet. RAV ser ett enormt värde i att staten omedelbart betalar ut den tilldömda summan till målsägande och att Kronofogden därefter driver in summan från gärningsperson till staten. RAV anser att såsom dagsläget är ska målsägandebiträdets uppdrag fortgå tills brottsskadeersättning utbetald eller slutgiltigt avslag lämnats. Det är av yttersta vikt att målsägande får stöd genom hela det komplicerade ansökningsförfarandet. RAV:s åsikt är också att målsägande ska ha rätt till hela skadeståndsbeloppet oavsett privata försäkringar.
1 juli 2018 genomfördes en lagändring som innebär att målsägandebiträdets uppdrag upphör efter att Tingsrättens dom vunnit laga kraft. Detta betyder att målsägandebiträdet inte med självklarhet finns kvar under överklagandetiden och under eventuella förhandlingar i Hovrätt och Högsta domstol. Grunden handlar om ekonomiska besparingar och det är den domstol till vilken överklagan riktas, som tar beslut om huruvida målsägande är berättigad till fortsatt stöd.
RAV anser att det ska vara de anhörigas rättighet att ha tillgång till målsägandebiträde under hela rättegångsprocessen fram till att dom vunnit laga kraft och skadeståndsfrågan är löst. RAV:s erfarenhet är att juridiskt och personligt stöd under rättegångsprocesserna utgör en ovärderlig trygghet för anhöriga. RAV vet att många målsägandebiträden är av samma uppfattning. Vissa målsägandebiträden väljer att fortsätta ge stöd till de anhöriga utifrån eget engagemang, utan arvode. RAV ser detta som yttersta beviset på medmänsklighet och känner stor tacksamhet. Dock blir stödet godtyckligt beroende på person och relation. Målsägandebiträden som ofta har många ärenden och ett pressat schema ska inte behöva lägga sin lediga tid på något som borde vara lagstadgat.
RAV har länge uppmärksammat behovet av specifikt socialt stöd för anhöriga till våldsdödade. Enligt 5 kap 11 § Socialtjänstlag (2001:453) är det socialtjänstens ansvar att ge stöd till brottsutsatta och deras anhöriga. RAV:s erfarenhet är att detta stöd är undermåligt, även om vissa kommuner tar sitt ansvar bättre än andra.
RAV arbetar för att socialt stöd till anhöriga till våldsdödade ska finnas från dödsbesked till behovet upphör. Stödet ska gälla lika oavsett geografiskt område. RAV:s förslag är att en krissamordnare ska finnas tillgänglig för anhöriga till våldsdödade. Till skillnad från målsägandebiträdet som främst har ett juridiskt uppdrag, ska krissamordnaren bistå anhöriga i deras vardag utifrån behov i varje individuell situation. Arbetsuppgifter bör innefatta hjälp med praktiska göromål, samtalsstöd, information om den rättsliga processen samt besvara frågor anhöriga har och hantera situationer som uppstår. RAV ser också att det är viktigt att krissamordnaren samarbetar med polis, målsägandebiträde och andra professionella som anhöriga är i kontakt med. Krisamordnaren ska fylla rollen som medmänniska med stor förståelse och engagemang för de anhöriga. Naturligtvis ska krissamordnarens arbete utföras utifrån de anhörigas behov och önskemål.
Grundregeln är enligt 26 kap 6 § Brottsbalk (1962:700) att en person som dömts till fängelse blir villkorligt frigiven efter att två tredjedelar av straffet avtjänats. Villkorlig frigivning innebär att personen lever fritt i samhället den sista tredjedelen av sitt utdömda straff. Perioden räknas som prövotid och personen riskerar att återintas till anstalt vid misskötsamhet. Villkorlig frigivning kan bli uppskjuten vid synnerliga skäl, vilket beslutas av kriminalvården.
RAV:s önskan är att villkorlig frigivning tas bort och att den dömda personen avtjänar hela strafftiden på anstalt. Grunden för sakfrågan är att villkorlig frigivning har en stark negativ psykologisk effekt på anhöriga. Det uppfattas som oförståeligt och kränkande att en person döms till fängelse för det allvarligaste brottet, mord och därefter endast avtjänar två tredjedelar av straffet
2 januari 2022 togs straffrabatten bort för unga. Nu kan även personer mellan 18-21 dömas, utan att få tid avräknad på grund av ung ålder, enligt svensk strafflagstiftning. Detta regleras i 29 kap 7 § Brottsbalk (1962:700). RAV har drivit frågan under många år och ställer sig mycket positiv till lagändringen.
RAV är anslutna till 90-konto. Det innebär att organisationen kontrolleras av 90-konto och följer Svensk insamlingskontrolls regler. Det är din garanti och vårt löfte att din gåva gör skillnad.
Hej, jag heter Ewa-Britt Gabrielsen och är från Gävle. Jag är mamma till Marcus som helt oprovocerat sparkades ihjäl på Kungsgatan i Stockholm den 5 maj 2005. Marcus avled den 7 maj utan att ha vaknat upp efter de massiva sparkar han fått mot sitt huvud.
Marcus var vår ende son och i september samma år skulle han ha fyllt 30 år. Alla Marcus framtidsdrömmar, och även våra, totalkraschade på en sekund. Min man Oddvar och jag bestämde tidigt att göra något för att försöka hejda detta totalt meningslösa våld som pågår i vårt samhälle.
Marcus sa alltid att man skulle lägga energin på bra saker. Det har vi försökt göra genom att vara ute i skolor och berätta om vad sparkar och slag kan få för följder. Tyvärr avled Oddvar i november 2009. Jag kommer att fortsätta med vårt arbete i mån av tid och ork.
Föreläsningen består av en bildpresentation av Marcus där man får lära känna honom medan jag berättar. Efter det följer ett bildspel med musik från platsen där allt hände och fram till domarna som avkunnades. Sist spelas en sång som Marcus bästa barndomsvän skrev den natten när han fick reda på vad som hänt. Efteråt får man ställa frågor. Föreläsningen tar cirka 60 till 90 minuter.
